http://xkcd.com/621/
Och hur går det själv, fröken Polkand?
Med det sagt, och insinuerat, vill jag också säga att det förmodligen är med så här stora mellanrum ni kommer få höra från mig. Såvida jag inte får en knäpp och får någon form av omvänd skrivkramp.
Igår var det i alla fall fyrtio dagar kvar tills jag muckar. Och det var längesen jag längtade efter någonting så mycket. Det intressanta i sammanhanget är dock inte det att jag egentligen längtar tills jag är klar med min tjänst. För den är stundtals väldigt trevlig. Allra oftast faktiskt. Så att jag längtar till den 10e dec beror nog mer på att jag längtar sönder till samma datum i den efterföljande månaden.
Då börjar jag på SVF igen. Och allt, precis allt, tyder på att det kommer bli helt grymt. Har hunnit hälsa på en del och det nya folket som börjat verkar vara riktigt gött. Plus att jag har kvar många av de gamla sköningarna. Jag skulle kunna rabbla upp en massa grejer med det som jag ser fram emot, men det skulle ta en stund. Det ska bli roligt i alla fall.
Men det är mycket roligt kvar i LDK också. Turné till Tyskland på onsdag, sen två feta konserter. Efter det är det inte långt kvar.
Nu ska jag sjunga lite. Tja!
604 Olesund
Yes, det är jag det, och det har varit jag enda sen den där kyliga dagen den 18e januari. Allting började med att man tog tåget upp alldeles för hemskt tidigt på morgonen och sedan tog sig ut till Kungsängen. Papper fylldes i, nyblivna arbetskamrater hälsades på och tvättbrädor kramades.
Vidare blev vi våldsamt välkomna av redan inryckta musiksoldater vid deras uppställning. Så mycket manlighet har jag inte sen den dagen fått uppleva. På kvällen hade vi exercisövning med fanjunkare Ahlbin tillika regementstrumpetare, välrenommerad eufonist och nybliven pappa. Mest minnesvärt därifrån är väl det faktum att 603 Lundqvist för dagen (eller vadå för dagen, han har det ju jämt på sig) bar vad alla utom han anser vara finskor. Alla givakter fick då ett egendomligt klickande varje gång herr L slog ihop sina hälar.
Det är längesedan nu, väldigt längesen. Men liksom nästan alla grejer man tar sig för, så trots att det känns som evigheter sen som jag ryckte in känns det som om jag inte varit där så länge. Men sen har det ju hänt mycket också, så det är ju inte konstigt om tiden ibland rusat iväg.
Höjdpunkter: Första brassbandsrepet, första brassbandskonserten, första högvakten (som för övrigt tog plats i snålblåst, snöblandat regn och nollgradig luft) och bröllopet (där jag kom så nära som fyra meter från brudparet). Vi har ju sysslat med massa annat också, vi har varit på en miniturné till Borås - där vi bodde på Scandic och fick äta hotellfrukost - och Falköping. Vi värnpliktiga numera rekryter har också hunnit med att starta sextetten Puzzles som redan hunnit med en spelning på en extremt flott 40års-fest med Freddieboy, och som den 28e ska spela på 4e skvadrons bal. Mitt egentagna ansvar är att arrangera lite grejer, två succéer hittills utgivna och en tredje på väg. Det bästa med Puzzles är dock att det genererar pengar. Feta pengar.
Ikväll åker jag tillbaka efter att ha varit på ännu en typiskt skön, trevlig och smått långtråkig permis. 33e högvakten för året väntar imorgon och på lördag är det konsert. Då ska jag spela eufonium med fanjunkaren. Det ska bli kalas. Titta gärna in om du har tid, Yttre Borggården kl 18.00 är det som gäller!
En mörk decembernatt
Jag hörde röster. Varifrån de kom visste jag inte, men röster hördes. Röster som sjöng.
Jag vaknade - inte helt, men tillräckligt för att uppfatta var rösterna kom ifrån. Ögonlocken ville naturligtvis inte öppna sig, men glimtar av mitt studentrum på skolan kom i alla fall emot mig. Rummet var mörkt, men mitt i mörkret syntes ljus. Och bakifrån ljusen kom sången.
Jag minns fortfarande min första reaktion när jag insåg vad jag hade framför mig. Sömndrucken kunde jag se hur säkert fem, tio, eller femtio svartklädda människor hade stigit in i mitt rum. Jag fick fram ett överraskat pip och dök ner under täcket igen. De svartklädda människorna fortsatte sjunga. Och jag tog mig en titt över täckets kant igen.
Matilda, Maja, Linnéa, Antonia, Malin - alla dessa och många fler stod klädda i svart och bar på varsitt levande ljus. Sången de sjöng var "Det susar genom livets strid". Och känslan man fick när man låg där, trött som bara den, nerkrupen under ett varmt täcken, med runt tjugo välsjungande flickor i ens helt egna rum - jag tror nog att jag aldrig kommer få uppleva den känslan igen.
Flera vittnen berättade morgonen efter att jag kanske varit den som var tröttast av alla. Jag kommer dock klart och tydligt ihåg hur den förtjusande Hanna gick fram till min säng, lade nånting vid mitt huvud och gav mig en puss på kinden. Och jag minns lika tydligt hur änglasången försvann ut i Hemgårdens korridor igen, på samma sätt som den två minuter tidigare dykt upp från ingenstans och fått världen att stå still för en kort, underbar stund.
För att den här bloggen ska tjäna sitt syfte såhär i början tänkte jag berätta lite om några av de stunderna det senaste året som gjort störst intryck på mig. Och det som skedde den där natten i december är något som jag aldrig kommer glömma - det tror jag för den delen att ingen av musiklinjens grabbar någonsin kommer göra. Och även om det visade sig att detta var en tradition som SVF's flickor fört vidare från urminnes tider så var det - just då - någonting som gjordes bara för just mig.
En nystart?
Det var för bara några dagar sedan - jag minns inte exakt när - som jag kom på mig själv med att, i alla fall nästan, vilja blogga igen. Varför? Ingen aning. Men faktum kvarstod - lusten att skriva igen fanns.
Nästa fråga - skulle jag ta mig tid och mod att skriva igen? Är det någon som ens minns att den här bloggen faktiskt existerat? Statistiken talar i alla fall sitt tydliga språk - en unik besökare per dag under flera månaders tid. Vem denna besökare är vet jag inte - men ledsen för att ha gjort dig besviken, gång på gång på gång.
Men nu sitter jag i alla fall här igen och visst känns det faktiskt väldigt bra. Jag tycker om att skriva, och jag tycker om att leka med ord. Det är väl det som är friheten med en egen blogg - man kan, och får, faktiskt skriva precis vad man vill, utan att någon kan göra någonting åt det. Här kan jag leka med ord om jag vill, jag kan skriva massa nonsens eller något långt, kvasifilosifiskt och alldeles för flummigt för att ens jag ska förstå vad jag själv har skrivit.
Jag tror detta räcker för nu. Men jag återigen säga att det känns ganska fint att vara tillbaka. För jag tror faktiskt att jag är tillbaka på riktigt den här gången - jag vill i alla fall tro det. Jag har i alla fall mycket att skriva om känns det som, anekdoter från mitt läsår som både musikstuderande och som anställd musiker lär kunna läggas på hög efter varandra. Såvida minnet är med mig tillräckligt.
Men detta får räcka för nu. Mer skrivande kommer. Det lovar jag.
Nästa fråga - skulle jag ta mig tid och mod att skriva igen? Är det någon som ens minns att den här bloggen faktiskt existerat? Statistiken talar i alla fall sitt tydliga språk - en unik besökare per dag under flera månaders tid. Vem denna besökare är vet jag inte - men ledsen för att ha gjort dig besviken, gång på gång på gång.
Men nu sitter jag i alla fall här igen och visst känns det faktiskt väldigt bra. Jag tycker om att skriva, och jag tycker om att leka med ord. Det är väl det som är friheten med en egen blogg - man kan, och får, faktiskt skriva precis vad man vill, utan att någon kan göra någonting åt det. Här kan jag leka med ord om jag vill, jag kan skriva massa nonsens eller något långt, kvasifilosifiskt och alldeles för flummigt för att ens jag ska förstå vad jag själv har skrivit.
Jag tror detta räcker för nu. Men jag återigen säga att det känns ganska fint att vara tillbaka. För jag tror faktiskt att jag är tillbaka på riktigt den här gången - jag vill i alla fall tro det. Jag har i alla fall mycket att skriva om känns det som, anekdoter från mitt läsår som både musikstuderande och som anställd musiker lär kunna läggas på hög efter varandra. Såvida minnet är med mig tillräckligt.
Men detta får räcka för nu. Mer skrivande kommer. Det lovar jag.
Tillbaka - tillfälligt
Jag går på folkhögskola. Alltså, jag kommer inte skriva vidare mycket här mer. Var glad om jag skriver typ, ett inlägg vart fjärde år? Typ?
Ingen lust att blogga. Men den får ligga kvar. Som ett minne. Som en runsten över det vackra som en gång var och skapades av just dessa händer. Skriv gärna en minnesrad i kommentatorsfältet där ni visar er stora sorg eller kommentera så flitigt att jag helt enkelt får lust att blogga igen. You decide. Peas out!
Ingen lust att blogga. Men den får ligga kvar. Som ett minne. Som en runsten över det vackra som en gång var och skapades av just dessa händer. Skriv gärna en minnesrad i kommentatorsfältet där ni visar er stora sorg eller kommentera så flitigt att jag helt enkelt får lust att blogga igen. You decide. Peas out!
Studenten
Imorrn tar jag den. Det är sjukt. Men jag vill ha ett grattis.
"I didn't remember how to use a boomerang, but then it came back to me"
"I didn't remember how to use a boomerang, but then it came back to me"
The opposite of a win-win situation?
A JING-JING situation!
Sen har vi Anders också. Vi saknar en elgitarr på musiken när vi ska packa in grejer inför en spelning.
Sen hittar vi gitarren inuti ett fodral. Anders sammanfattade det hela på ett för mig väldigt tilltalande sätt.
"The case of the last guitar."
Numer löst. Heja!
Sen har vi Anders också. Vi saknar en elgitarr på musiken när vi ska packa in grejer inför en spelning.
Sen hittar vi gitarren inuti ett fodral. Anders sammanfattade det hela på ett för mig väldigt tilltalande sätt.
"The case of the last guitar."
Numer löst. Heja!
bRIL(J)ANS
LB: "De är typ smala som bär!"
JAG: "Öhm. va?"
LB: "Smala som kvistar. Som bär växer på."
JAG: "Öhm. va?"
LB: "Smala som kvistar. Som bär växer på."
Balen i korthet
- Allt vin
- Torr kyckling
- För varmt ibland
- Efterrätten
- Musiken på dansgolvet (för det mesta)
- Storleken på salen där valsen skedde
+ VÄDRET!
+ Umgänget
+ Förrätten
+ Ölen
+ Underhållningen (alla var stört bra!)
+ Karlssons uteplats
+ Ett par låtar på dansgolvet
+ Calles käpp
- Torr kyckling
- För varmt ibland
- Efterrätten
- Musiken på dansgolvet (för det mesta)
- Storleken på salen där valsen skedde
+ VÄDRET!
+ Umgänget
+ Förrätten
+ Ölen
+ Underhållningen (alla var stört bra!)
+ Karlssons uteplats
+ Ett par låtar på dansgolvet
+ Calles käpp
Sommarens eskapader
På begäran av Llou (jag vågar inte nämna hennes riktiga namn med risk för att bli mördad, långsamt) ska jag skriva lite om vad som kan komma att hända de fem första veckorna i sommar. Då hägrar Strandgården!
Härlig gård. Flera tonårsläger har man skrattat och gråtit sig igenom och dessutom ett konfirmationsläger på den tiden man var 1.50 lång och minst av alla. Då fanns inte den nybyggda utebalkongen som jag kommer sitta många vackra kvällar på, smutta på lite för kallt kaffe och diskutera livets mysterium.
Jag var i alla fall på introduktionskurs där helgen innan den som just var, dvs. för ca 12 dagar sen. Där lärde jag mig några viktiga saker. Först och främst lärde jag mig var jag hittar brandsläckarna. Jag lärde mig också hur man blåser liv i en docka och torkar av munnen med våtservett. Sist men inte minst lärde jag mig hur man ska hålla händerna vid bröstpumpning. Summa summarum, jag lärde mig inte ett skvatt av vad jag med 99% säkerhet kommer att använda.
Däremot hände massa annat roligt. Jag träffade mycket nytt folk. Persson, Sjöstrand, Persson, Sjöstrand, PERSSON!! och sen några till efternamn som knappt nämndes. Men där var ju Viktorssonx2, Wessberg, Rosén, Karlsson, Vildö (nu kommer jag dö), Gabrielson med flera. Viktor och Helga kommer från mitt område så vi kände varann. Sen blev det liten chock när helt plötsligt Matilda Wennman dyker upp ur tomma intet och säger hej. Trevligt, trevligt, inte var dag man träffar den tösen.
Fredagkvällen ägnades åt lekar i princip. Vi lärde känna varann och framför allt lärde vi oss varandras efternamn. Kändes som i armén. Eller som i ett riktigt grabbigt fotbollslag. Senare bjöds det på kaffe och gratis glass och man kände sig jättenöjd med livet. Efter kaffet tänkte jag ta min nyfunna vän Kinesen (läs tidigare inlägg) och avsluta dagen på trevligt vis men istället fastnade jag kvar uppe alldeles för länge, talandes med Llou och Lydia, två trevliga damer där den ene kommer jobba samtidigt som mig. Nice! Vi pratade om allt möjligt och inte förräns klockan slog två gick vi ner till våra kojor och bäddade sängarna. Lite svårt i mörkret var det, men det gick och jag sov gott.
Strandgården är ett himla käckt ställe och jag längtar redan till att få jobba och tjäna mer pengar i timmen än vissa andra. Om det blir som jag vill kommer jag ha en fantastisk rolig sommar. Och för att citera en annan, det här kommer bli den bästa sommaren!
Härlig gård. Flera tonårsläger har man skrattat och gråtit sig igenom och dessutom ett konfirmationsläger på den tiden man var 1.50 lång och minst av alla. Då fanns inte den nybyggda utebalkongen som jag kommer sitta många vackra kvällar på, smutta på lite för kallt kaffe och diskutera livets mysterium.
Jag var i alla fall på introduktionskurs där helgen innan den som just var, dvs. för ca 12 dagar sen. Där lärde jag mig några viktiga saker. Först och främst lärde jag mig var jag hittar brandsläckarna. Jag lärde mig också hur man blåser liv i en docka och torkar av munnen med våtservett. Sist men inte minst lärde jag mig hur man ska hålla händerna vid bröstpumpning. Summa summarum, jag lärde mig inte ett skvatt av vad jag med 99% säkerhet kommer att använda.
Däremot hände massa annat roligt. Jag träffade mycket nytt folk. Persson, Sjöstrand, Persson, Sjöstrand, PERSSON!! och sen några till efternamn som knappt nämndes. Men där var ju Viktorssonx2, Wessberg, Rosén, Karlsson, Vildö (nu kommer jag dö), Gabrielson med flera. Viktor och Helga kommer från mitt område så vi kände varann. Sen blev det liten chock när helt plötsligt Matilda Wennman dyker upp ur tomma intet och säger hej. Trevligt, trevligt, inte var dag man träffar den tösen.
Fredagkvällen ägnades åt lekar i princip. Vi lärde känna varann och framför allt lärde vi oss varandras efternamn. Kändes som i armén. Eller som i ett riktigt grabbigt fotbollslag. Senare bjöds det på kaffe och gratis glass och man kände sig jättenöjd med livet. Efter kaffet tänkte jag ta min nyfunna vän Kinesen (läs tidigare inlägg) och avsluta dagen på trevligt vis men istället fastnade jag kvar uppe alldeles för länge, talandes med Llou och Lydia, två trevliga damer där den ene kommer jobba samtidigt som mig. Nice! Vi pratade om allt möjligt och inte förräns klockan slog två gick vi ner till våra kojor och bäddade sängarna. Lite svårt i mörkret var det, men det gick och jag sov gott.
Strandgården är ett himla käckt ställe och jag längtar redan till att få jobba och tjäna mer pengar i timmen än vissa andra. Om det blir som jag vill kommer jag ha en fantastisk rolig sommar. Och för att citera en annan, det här kommer bli den bästa sommaren!
Lycka
Sitter med Ole Börud i öronen. Hör åskan på avstånd och regnets smatter mot taket.
Jag har inget jag måste göra och livet leker.
Jag har inget jag måste göra och livet leker.
Jag vill ju!
Just nu vill jag skriva och hålla igång bloggen, men jag vet inte vad jag ska skriva om!
Jag tänker absolut inte sjunka så lågt att jag börjar lägga upp dagens outfit (även om det skulle få mitt besökarantal att skjuta i höjden...) eller att skriva om mina härliga dagar. Nej. Substans är ett huvudord. Substans och lagom mycket humor.
Så, kära läsare, kommentatorsfunktionen funkar, vad vill NI läsa om? Jag är er slav från och med nu. Alla förslag mottages med tacksamhet, även de dummaste. Så ge mig!
Jag tänker absolut inte sjunka så lågt att jag börjar lägga upp dagens outfit (även om det skulle få mitt besökarantal att skjuta i höjden...) eller att skriva om mina härliga dagar. Nej. Substans är ett huvudord. Substans och lagom mycket humor.
Så, kära läsare, kommentatorsfunktionen funkar, vad vill NI läsa om? Jag är er slav från och med nu. Alla förslag mottages med tacksamhet, även de dummaste. Så ge mig!
En eventuell ursäkt
Tydligen ville han verkligen veta vad ett sadeltak är.
"Ett sadeltak (även kallat åstak) är ett yttertak där två takfall (sidor) är förenade i en taknock (takås) och sluttar åt var sitt håll. Sadeltak är mycket vanliga i traditionell svensk arkitektur; i ett klimat med mycket snö är de praktiska då snön i töväder kan rasa ner av sig själv, om takfallet är tillräckligt stort. 45° fall är vanligt; vid mindre fall ligger snön ofta kvar. Namnet kommer av att taket liknar en sadel. En variant av sadeltaket är ett brutet sadeltak (även kallat mansardtak), som på fotografiet här. Fördelen är ett effektivare nyttjande av husets vind med bättre rumshöjd på utrymmen där. Takkupan till balkongen däremot har ett vanligt sadeltak. I bakgrunden syns ett hus med delvis valmat tak."
Sådär ja. Wikipedia är allsmäktig. Inte våra klasskompisar. Så jag får väl kanske ursäkta mig, men tänk i alla fall till nästa gång. Och gången därefter också.
"Ett sadeltak (även kallat åstak) är ett yttertak där två takfall (sidor) är förenade i en taknock (takås) och sluttar åt var sitt håll. Sadeltak är mycket vanliga i traditionell svensk arkitektur; i ett klimat med mycket snö är de praktiska då snön i töväder kan rasa ner av sig själv, om takfallet är tillräckligt stort. 45° fall är vanligt; vid mindre fall ligger snön ofta kvar. Namnet kommer av att taket liknar en sadel. En variant av sadeltaket är ett brutet sadeltak (även kallat mansardtak), som på fotografiet här. Fördelen är ett effektivare nyttjande av husets vind med bättre rumshöjd på utrymmen där. Takkupan till balkongen däremot har ett vanligt sadeltak. I bakgrunden syns ett hus med delvis valmat tak."
Sådär ja. Wikipedia är allsmäktig. Inte våra klasskompisar. Så jag får väl kanske ursäkta mig, men tänk i alla fall till nästa gång. Och gången därefter också.
Tack Nina!
Det är namnet på tjejen från blogg.se som hjälpte mig att få igång kommentarsfunktionen igen.
Alla kan nu kommentera så mycket som ni egentligen velat, det vill säga ofantligt mycket! Åh så roligt!
För övrigt har jag idag åkt med världens collast hemmabygge på Jönköpings gator. Svintufft.
Alla kan nu kommentera så mycket som ni egentligen velat, det vill säga ofantligt mycket! Åh så roligt!
För övrigt har jag idag åkt med världens collast hemmabygge på Jönköpings gator. Svintufft.
Jag fattar inte riktigt
Det fanns en tid då jag kunde vara ganska arrogant. Jag gillade att hävda mig onödigt mycket. Och vid vissa inte väl utvalda tillfällen kunde jag gå såpass långt att jag tryckte ner andra för att själv framgå i bättre dager.
Detta var förstås längesen och det enda egentliga exempel jag kommer ihåg var från en redovisning i åttan.
Tyvärr verkar det dock finnas vissa som dras med det här beteendet.
Idag hade vi i min klass historiaredovisning (den allra sista innan studenten!) om Jönköpings lokalhistoria och den första gruppen berättar om Öster i Jönköping. En berättar om arkitekturen i ett område, och det må vara läsning innantill ganska mycket, men inte sjutton gör man så som en av åhörarna gör i det här läget.
En av i det här fallet tjejerna berättar om hur ett av funkishusen vi tittar på är uppbyggt. Då väljer en av killarna i klassen (och jag tänker inte säga vem det är, även om flera av det redan vet) att avbryta och slänga ur sig:
"Uräksta, men, sadeltak? Och tvåfunktionsfönster? Vad är det för någonting egentligen?"
Naturligtvis ville jag gå fram och ge honom en rak höger, men jag nöjde mig med att säga att det ser du väl själv, samtidigt som mer kunniga i klassen valde att förklara åtminstone vad för storts tak det handlade om.
Om hon som berättade visste vad ett sadeltak egentligen var för nåt bryr jag mig inte om, men jag tvivlar på att hon faktiskt egentligen visste vad hon pratade om exakt. Men att slänga ur sig en sån fråga är ju så satans lågt! För det första, du bryr dig egentligen inte ett skit om svaret utan vill bara få den som redovisar att verka okunnig, helst med den effekten att läraren tror hon kopierat hela skiten från nätet. För det andra så tjänar du ju själv inte ett skit på det egentligen, den enda som lider av det är den du frågar. Sen att du skadar dig själv genom att alla tycker du är dryg, det är en annan sak.
Att man vill ha bra betyg är en sak. Att fjäska lite för lärarna, det är en sak. Men att trycka ner sina vänner i klassen för att verka duktig själv. Snälla du. Väx upp. Okej?
Detta var förstås längesen och det enda egentliga exempel jag kommer ihåg var från en redovisning i åttan.
Tyvärr verkar det dock finnas vissa som dras med det här beteendet.
Idag hade vi i min klass historiaredovisning (den allra sista innan studenten!) om Jönköpings lokalhistoria och den första gruppen berättar om Öster i Jönköping. En berättar om arkitekturen i ett område, och det må vara läsning innantill ganska mycket, men inte sjutton gör man så som en av åhörarna gör i det här läget.
En av i det här fallet tjejerna berättar om hur ett av funkishusen vi tittar på är uppbyggt. Då väljer en av killarna i klassen (och jag tänker inte säga vem det är, även om flera av det redan vet) att avbryta och slänga ur sig:
"Uräksta, men, sadeltak? Och tvåfunktionsfönster? Vad är det för någonting egentligen?"
Naturligtvis ville jag gå fram och ge honom en rak höger, men jag nöjde mig med att säga att det ser du väl själv, samtidigt som mer kunniga i klassen valde att förklara åtminstone vad för storts tak det handlade om.
Om hon som berättade visste vad ett sadeltak egentligen var för nåt bryr jag mig inte om, men jag tvivlar på att hon faktiskt egentligen visste vad hon pratade om exakt. Men att slänga ur sig en sån fråga är ju så satans lågt! För det första, du bryr dig egentligen inte ett skit om svaret utan vill bara få den som redovisar att verka okunnig, helst med den effekten att läraren tror hon kopierat hela skiten från nätet. För det andra så tjänar du ju själv inte ett skit på det egentligen, den enda som lider av det är den du frågar. Sen att du skadar dig själv genom att alla tycker du är dryg, det är en annan sak.
Att man vill ha bra betyg är en sak. Att fjäska lite för lärarna, det är en sak. Men att trycka ner sina vänner i klassen för att verka duktig själv. Snälla du. Väx upp. Okej?
