axel

Ja, jag är sjukt vitsig när jag refererar till Heroes. God, I just love myself sometimes.

Wellwellwell, vi  är i alla fall framme vid den andra delen i denna oumbärliga serie om mina vänner. Idag ska vi besöka yttre rymden ty människan du ska få lära känna är inte utav denna världen.

Lucas Brynte är en väldigt annorlunda och galen person. Låt er inte skrämmas, han är helt ofarlig (eller nästan i alla fall, det viktigaste är att han inte bits). Han är född den 3:e oktober 1990 nånstans ute i rymden (Göteborg) och har fått utstå två alldeles för roliga föräldrar, en kvittrande syster och en bror jag har hört ryktas ska vara "lång, snygg och exotisk." Jag förstår i alla fall var han skulle fått det ifrån, Lucas fader, Peter, är nämligen en karlakarl så det står härliga till! Inte bara det att han har ett mysigt skägg, hans kluckande skratt kan få hjärtat att slå vansinnigt fort av värme.

Okej, förlåt, jag glider ifrån dagens huvudämne, men jag kunde inte låta bli. Back on track nu.

Jag vet inte riktigt hur jag och Lucas kom att bli så goda vänner. Som allt för få gånger började det hela med Hjortsbergalägret (se "Tove Darelid - En serie har startat" för fler detaljer). I alla fall, mina första minnen av kufen är väl att han sprang runt jämte en orangeklädd Gustav, han älskade att spela Gameboy (speciellt att linka med Gustav på Mario Tetris) och mycket mer kommer jag inte ihåg. Vår vänskap började väl gro då jag fick förmånen att flytta ner till källaren där alla de "tuffa" grabbarna bor. Sena nätter, väldigt mycket lättöl och kurragömma fick jag uppleva, fast det har jag fått berättat för mig eftersom ölen slog ut mitt korttidsminne totalt. Men i alla fall, det jag kommer ihåg från där var att han lärde mig lösa Rubiks Kub och jag var helt fast i den ett tag (förlåt för att jag var så asocial allihopa, ni får skylla på Lucas). Han spelade kornett (gör han fortfarande) och var duktig på det. Jag tror inte han har blivit sämre. Och ja, på den vägen är det, numer är vi goda vänner som försöker träffas så ofta som möjligt. Vi ska banne mig träffas på fredag. Kommer bli smaskens!

Jag vet inte om ni egentligen fått reda på om vem han är, känns mest som att jag flödat i min egna nostalgi, men det får duga. Han är inte så intressant egentligen. Men han är en hejare på att se ut som en kines. Och att fäktas med lasersvärd. Precis som den riktiga Luke Skywalker.

Vad är nu detta? Axel har börjat blogga igen! Yihoo tänker ni, mina två, max tre, läsare!
Anledningen till att jag haft ett break är att jag är jättelat och inte orkat dela mina tankar och upplevelser. Detta får ni ursäkta mig för. Jag är bara en människa, precis som du, och människor har brister. Undantaget är väl kanske den flicka som detta inlägg är dedikerat till.

Tove Darelid är en 16-årig tjej  från Göteborg. Hon har två systrar som både hon och jag tycker väldigt mycket om, jag lite mer än hon tror jag. Hon älskar musik, speciellt brassband och Beatles, och spelar både kornett och piano. Den perfekta tjejen helt enkelt.

Ja jag tänkte börja en serie där jag presenterar mina vänner en efter en, kanske en varannan dag eller någonting. Först ut är Tove och nu ska jag berätta hur det gick till när vi lärde känns varandra. Ett tips kan vara att gå på toa och hämta något gott att äta innan, för dels så kommer det ta lång tid att berätta och dels så kommer du inte vilja  slita ögonen från skärmen ens då magen smärtar.

Det hela började med brassband. Oh, brassband är en källa till stor glädje i mitt liv. Jag åkte till ett läger på Hjortsbergagården utanför Alvesta på ett brassbandsläger. Jag hade förväntat mig någon typ av primitiv Jingi kind of place, men icke! God mat, trevliga vänner och stor musikalisk tillfredsställelse väntade. Då första året var slut hade jag inte bara skaffat nya vänner, jag hade dessutom vunnit en kompositionstävling och fått en allergiattack.

Jag tror det var mitt tredje år som jag först kom att känna den här Tove. Det var den legendariska "Sista natten" det hände. Självklart ska man vara uppe så länge man orkar, vilket läger man är på. Jag hängde i kusinerna Hammars husvagn under kvällen när hon klev in. Som en ängel utan vingar steg hon in och fyllde mitt hjärta av lustfylld längtan. Jag gick ner på knä och sade. "Vem är denna vackra kvinna jag har äran att beskåda?" Något förvånad men ytterst smickrad svarade hon lågmält att hon heter Tove och kommer från Göteborg. Jag kom att spendera stora delar av kvällen/natten med denna unga madonna och vi kom att bli goda bekanta.

Nästa års läger pratade vi med varandra redan första dagen och hon visade sig vara inte bara vacker utanpå utan också vacker inuti. Ett hjärta av guld och ögon djupa som Marianergraven gjorde att jag kom att svassa i hennes hasor under hela lägret. Jag hoppas hon gillade det, annars skulle vi säkert inte vara vänner idag.

Som sagt, hon spelade kornett  och var mycket duktig på det (precis lika duktig som Johanna G tror jag, mer om henne en annan dag!) eftersom de hur de än gjorde hamnade jämte varann i orkestern. På den här tiden spelade jag också kornett och det var roligt, väldigt roligt, liksom allt brass.

Idag är jag och Tove väldigt goda vänner och vi försöker träffas så ofta som möjligt. Senast var i måndags då jag varit i Göteborg en långhelg och nästa gång är om exakt en vecka då det vankas SM i Brassband, en av årets absoluta höjdpunkter.

Jag hoppas ni nu vet vem Tove Darelid är, eller i alla fall vet lite mer än innan (detta gäller förstås inte alla, bara de som inte kände till dennes existens). Det är en härlig tjej som jag inte skulle vilja byta ut mot mycket.

Jag önskar er alla en angenäm fortsättning på den nyss inledda kvällen. Lev väl / Axel, eder vän