Sådana människor

Det kryllar inte av sådana människor
som man skulle kunna ha den där
direktkontakten med
där bara ett ögonkast
är en stålvajer i darrning

Det kanske inte gick nån sån
i din klass i grundskolan
eller stod och spanade en fredagskväll
på Blå Dragonen
Inte en sån människa så långt ögat når

Sådana människor är slumpspridda
i längden i tid
och på tvären i världen
Kanske någon hade det som
sitt livs projekt att söka efter dig
fast för tidigt
eller för sent
och på en alldeles för avsides plats
från dina fötter räknat

Och du sitter där
på en gulmålad stol
i ett ensligt hemman i kanten av ett kalhygge
Det kanske finns en sju åtta stycken
 för dig lämpade människor som
just nu springer upp och ned i ekande
trappuppgångar
med var sin tomma kaffekopp
och inte skulle kunna tänka sig
att låna veteströ
av någon annan
än dig

Och han, den där som är så lyckligt parbildad,
han kanske valde så där
som man väljer mellan olika tvättmedelsorter


Jag tänkte använda den här texten till min muntliga uppgift på svenska nationella provet men insåg att det skulle bli väl personligt. Tycker dock den är fruktansvärt bra.
Med lite tur får du träffa emo-axel igen.

Kemiska reflektioner runt morgondagens stundande provskrivning


Säg att du har lite av en svag syra, som vi kallar HA, i en bägare. Den har en viss  koncentration och protolyseras därefter så att en del av HA delas upp i H+ och A-. Detta vet vi redan. När vi sen ska räkna på hur mycket av syran HA vi har kvar så titrerar vi med lite OH-. Eftersom HA och OH- är ekvivalenta enligt formeln:

HA + OH-   ------>    H2O + A-

så räknar vi nu med att substansmängden OH- som går åt för att helt neutralisera syran också är den mängd syra som finns efter protolysen.

Nu kommer det intressanta. Hur kommer det sig att OH- väljer att reagera med den oprotolyserade delen av syran istället för de redan fria vätejoner som frigjordes vid protolysen? OH- och H+ är ju mycket goda vänner, går som hand i handsken, som ler och långhalm. Varken Vinge  eller Caroline har lyckats svara på detta så jag svarar spänt på att någon ska komma med en korrekt förklaring.

Sen kan jag inte säga annat än grattis till alla er som inte fattade ett skit av ovanstående. Grattis till ett normalt liv.

Scheisse. Danke. Auf wiedersehen.

När man drabbas av en känsla som man vet inte borde finnas där för ens eget bästa, vad gör man då?
När man från början inser att det är en dödfödd önskan som med största sannolikhet aldrig kommer slå in, trots att man önskar det oerhört mycket, vad ska man göra?

Jag lyckades inte släppa taget om varken känslan eller tanken, inte helt och hållet. Nu blir jag dock tvungen, såvida inte dramatiska förändringar sker. De lär inte ske, tro mig. Önska mig lycka till att gå vidare, jag kommer nog behöva det.

Sådär ja. Ett av mina sällsynta tycka-synd-om-mig-själv-inlägg snart avklarat. Oftast är jag en optimist som har väldigt lätt att se framåt, släppa taget om sådant man vet inte kommer ske och jag är en som ofta kan se det positiva i saker. Det kan jag fortfarande men jag blev verkligen förvånad över hur svårt jag hade att släppa taget om just detta. Aldrig någonsin tidigare tror jag att jag känt så som jag gjorde i slutet av sommaren. En väldigt konstig blandning av sorg och glädje, saknad och längtan. Men när drömmen byts mot vardag blir det lätt så.

För er som inte har en aning om vad jag pratar om, grattis, och till ni få som (kanske) vet vad det handlar om så är det inget jag egentligen behöver prata mer om, det är ett avslutat kapitel. Jag kommer nog aldrig sluta hoppas, men jag behövde få skriva av mig, så enkelt är det. Om någon skulle känna skuldkänslor, gör inte det, jag har bara min egen naivitet att skylla.

Puss på folket och ursäkta min hemska tyska.

Ljud

Visst är det ganska fascinerande? Vet inte varför jag kom att tänka på det men det är verkligen så att olika ljud får en att instinktivt reagera på ett visst sätt. Ett klassiskt  exempel är ju ljudet av ens sms-signal. Det beror förstås helt på i vilken situation man befinner sig, men i allmänhet blir jag i alla fall glad när någon söker kontakt med mig. Besvikelsen blir därför stor när det återigen var 72466 som gjorde reklam för wap.alla.nu.

Sen har vi ljudet av olika människors röster. Vissa röster kan få en att känna sig lugn, andra får en att känna sig glad osv. Andra röster är behagliga att lyssna till medan andra faktiskt kan få en att känna en viss, nej, inte avsmak, men något mindre positivt i alla fall. Att t.ex. lyssna till när en riktigt duktig sångare/sångerska sjunger kan ge mig rysningar.

Sen har vi de där ljuden som man älskar respektive hatar. Jag har några personliga favoriter, speciellt då jag släckt ner rummet och är i den där fasen då man ska försöka somna trots att tankarna virvlar i skallen. Jag har verkligen svårt att somna på kvällarna, är en riktig kvällsmänniska och somnar mycket sällan innan midnatt. När jag då hör hur en bil kör förbi på vägen utanför känns det så skönt. På något sätt finner jag en viss frid i det. Något som om möjligt är ännu härligare är lagom stilla regn som smattrar mot tak och fönster. Jag gillar regn, ljudet av regn. Speciellt när man är inomhus.

Jag nämnde lite om musiken innan men måste återigen komma tillbaka till det. Vilken aldrig sinande källa till glädje. Musik i allmänhet och högkvalitativa sångröster i synnerhet är helt enkelt toppen. Jag lyssnade som ett exempel väldigt många gånger, om och om igen, på Danny Boy, sjungen av dels Declan Galbraith (typ), dels av Kings Singers. Två väldigt olika versioner, bägge helt underbara. Sök på youtube så kan du själv kolla in det.

Nog med funderingar (ny kategori förresten :). Nu ska jag i alla fall försöka sova lite. Får hoppas att det börjar regna.

Min profilbild

Bokstavstrollande musiktok som just nu spelar eufonium på heltid i lumpen.