axel

När man drabbas av en känsla som man vet inte borde finnas där för ens eget bästa, vad gör man då?
När man från början inser att det är en dödfödd önskan som med största sannolikhet aldrig kommer slå in, trots att man önskar det oerhört mycket, vad ska man göra?

Jag lyckades inte släppa taget om varken känslan eller tanken, inte helt och hållet. Nu blir jag dock tvungen, såvida inte dramatiska förändringar sker. De lär inte ske, tro mig. Önska mig lycka till att gå vidare, jag kommer nog behöva det.

Sådär ja. Ett av mina sällsynta tycka-synd-om-mig-själv-inlägg snart avklarat. Oftast är jag en optimist som har väldigt lätt att se framåt, släppa taget om sådant man vet inte kommer ske och jag är en som ofta kan se det positiva i saker. Det kan jag fortfarande men jag blev verkligen förvånad över hur svårt jag hade att släppa taget om just detta. Aldrig någonsin tidigare tror jag att jag känt så som jag gjorde i slutet av sommaren. En väldigt konstig blandning av sorg och glädje, saknad och längtan. Men när drömmen byts mot vardag blir det lätt så.

För er som inte har en aning om vad jag pratar om, grattis, och till ni få som (kanske) vet vad det handlar om så är det inget jag egentligen behöver prata mer om, det är ett avslutat kapitel. Jag kommer nog aldrig sluta hoppas, men jag behövde få skriva av mig, så enkelt är det. Om någon skulle känna skuldkänslor, gör inte det, jag har bara min egen naivitet att skylla.

Puss på folket och ursäkta min hemska tyska.