axel

Det var för bara några dagar sedan - jag minns inte exakt när - som jag kom på mig själv med att, i alla fall nästan, vilja blogga igen. Varför? Ingen aning. Men faktum kvarstod - lusten att skriva igen fanns.

Nästa fråga - skulle jag ta mig tid och mod att skriva igen? Är det någon som ens minns att den här bloggen faktiskt existerat? Statistiken talar i alla fall sitt tydliga språk - en unik besökare per dag under flera månaders tid. Vem denna besökare är vet jag inte - men ledsen för att ha gjort dig besviken, gång på gång på gång.

Men nu sitter jag i alla fall här igen och visst känns det faktiskt väldigt bra. Jag tycker om att skriva, och jag tycker om att leka med ord. Det är väl det som är friheten med en egen blogg - man kan, och får, faktiskt skriva precis vad man vill, utan att någon kan göra någonting åt det. Här kan jag leka med ord om jag vill, jag kan skriva massa nonsens eller något långt, kvasifilosifiskt och alldeles för flummigt för att ens jag ska förstå vad jag själv har skrivit.

Jag tror detta räcker för nu. Men jag återigen säga att det känns ganska fint att vara tillbaka. För jag tror faktiskt att jag är tillbaka på riktigt den här gången - jag vill i alla fall tro det. Jag har i alla fall mycket att skriva om känns det som, anekdoter från mitt läsår som både musikstuderande och som anställd musiker lär kunna läggas på hög efter varandra. Såvida minnet är med mig tillräckligt.

Men detta får räcka för nu. Mer skrivande kommer. Det lovar jag.