604 Olesund
Yes, det är jag det, och det har varit jag enda sen den där kyliga dagen den 18e januari. Allting började med att man tog tåget upp alldeles för hemskt tidigt på morgonen och sedan tog sig ut till Kungsängen. Papper fylldes i, nyblivna arbetskamrater hälsades på och tvättbrädor kramades.
Vidare blev vi våldsamt välkomna av redan inryckta musiksoldater vid deras uppställning. Så mycket manlighet har jag inte sen den dagen fått uppleva. På kvällen hade vi exercisövning med fanjunkare Ahlbin tillika regementstrumpetare, välrenommerad eufonist och nybliven pappa. Mest minnesvärt därifrån är väl det faktum att 603 Lundqvist för dagen (eller vadå för dagen, han har det ju jämt på sig) bar vad alla utom han anser vara finskor. Alla givakter fick då ett egendomligt klickande varje gång herr L slog ihop sina hälar.
Det är längesedan nu, väldigt längesen. Men liksom nästan alla grejer man tar sig för, så trots att det känns som evigheter sen som jag ryckte in känns det som om jag inte varit där så länge. Men sen har det ju hänt mycket också, så det är ju inte konstigt om tiden ibland rusat iväg.
Höjdpunkter: Första brassbandsrepet, första brassbandskonserten, första högvakten (som för övrigt tog plats i snålblåst, snöblandat regn och nollgradig luft) och bröllopet (där jag kom så nära som fyra meter från brudparet). Vi har ju sysslat med massa annat också, vi har varit på en miniturné till Borås - där vi bodde på Scandic och fick äta hotellfrukost - och Falköping. Vi värnpliktiga numera rekryter har också hunnit med att starta sextetten Puzzles som redan hunnit med en spelning på en extremt flott 40års-fest med Freddieboy, och som den 28e ska spela på 4e skvadrons bal. Mitt egentagna ansvar är att arrangera lite grejer, två succéer hittills utgivna och en tredje på väg. Det bästa med Puzzles är dock att det genererar pengar. Feta pengar.
Ikväll åker jag tillbaka efter att ha varit på ännu en typiskt skön, trevlig och smått långtråkig permis. 33e högvakten för året väntar imorgon och på lördag är det konsert. Då ska jag spela eufonium med fanjunkaren. Det ska bli kalas. Titta gärna in om du har tid, Yttre Borggården kl 18.00 är det som gäller!
En mörk decembernatt
Jag hörde röster. Varifrån de kom visste jag inte, men röster hördes. Röster som sjöng.
Jag vaknade - inte helt, men tillräckligt för att uppfatta var rösterna kom ifrån. Ögonlocken ville naturligtvis inte öppna sig, men glimtar av mitt studentrum på skolan kom i alla fall emot mig. Rummet var mörkt, men mitt i mörkret syntes ljus. Och bakifrån ljusen kom sången.
Jag minns fortfarande min första reaktion när jag insåg vad jag hade framför mig. Sömndrucken kunde jag se hur säkert fem, tio, eller femtio svartklädda människor hade stigit in i mitt rum. Jag fick fram ett överraskat pip och dök ner under täcket igen. De svartklädda människorna fortsatte sjunga. Och jag tog mig en titt över täckets kant igen.
Matilda, Maja, Linnéa, Antonia, Malin - alla dessa och många fler stod klädda i svart och bar på varsitt levande ljus. Sången de sjöng var "Det susar genom livets strid". Och känslan man fick när man låg där, trött som bara den, nerkrupen under ett varmt täcken, med runt tjugo välsjungande flickor i ens helt egna rum - jag tror nog att jag aldrig kommer få uppleva den känslan igen.
Flera vittnen berättade morgonen efter att jag kanske varit den som var tröttast av alla. Jag kommer dock klart och tydligt ihåg hur den förtjusande Hanna gick fram till min säng, lade nånting vid mitt huvud och gav mig en puss på kinden. Och jag minns lika tydligt hur änglasången försvann ut i Hemgårdens korridor igen, på samma sätt som den två minuter tidigare dykt upp från ingenstans och fått världen att stå still för en kort, underbar stund.
För att den här bloggen ska tjäna sitt syfte såhär i början tänkte jag berätta lite om några av de stunderna det senaste året som gjort störst intryck på mig. Och det som skedde den där natten i december är något som jag aldrig kommer glömma - det tror jag för den delen att ingen av musiklinjens grabbar någonsin kommer göra. Och även om det visade sig att detta var en tradition som SVF's flickor fört vidare från urminnes tider så var det - just då - någonting som gjordes bara för just mig.
En nystart?
Det var för bara några dagar sedan - jag minns inte exakt när - som jag kom på mig själv med att, i alla fall nästan, vilja blogga igen. Varför? Ingen aning. Men faktum kvarstod - lusten att skriva igen fanns.
Nästa fråga - skulle jag ta mig tid och mod att skriva igen? Är det någon som ens minns att den här bloggen faktiskt existerat? Statistiken talar i alla fall sitt tydliga språk - en unik besökare per dag under flera månaders tid. Vem denna besökare är vet jag inte - men ledsen för att ha gjort dig besviken, gång på gång på gång.
Men nu sitter jag i alla fall här igen och visst känns det faktiskt väldigt bra. Jag tycker om att skriva, och jag tycker om att leka med ord. Det är väl det som är friheten med en egen blogg - man kan, och får, faktiskt skriva precis vad man vill, utan att någon kan göra någonting åt det. Här kan jag leka med ord om jag vill, jag kan skriva massa nonsens eller något långt, kvasifilosifiskt och alldeles för flummigt för att ens jag ska förstå vad jag själv har skrivit.
Jag tror detta räcker för nu. Men jag återigen säga att det känns ganska fint att vara tillbaka. För jag tror faktiskt att jag är tillbaka på riktigt den här gången - jag vill i alla fall tro det. Jag har i alla fall mycket att skriva om känns det som, anekdoter från mitt läsår som både musikstuderande och som anställd musiker lär kunna läggas på hög efter varandra. Såvida minnet är med mig tillräckligt.
Men detta får räcka för nu. Mer skrivande kommer. Det lovar jag.
Nästa fråga - skulle jag ta mig tid och mod att skriva igen? Är det någon som ens minns att den här bloggen faktiskt existerat? Statistiken talar i alla fall sitt tydliga språk - en unik besökare per dag under flera månaders tid. Vem denna besökare är vet jag inte - men ledsen för att ha gjort dig besviken, gång på gång på gång.
Men nu sitter jag i alla fall här igen och visst känns det faktiskt väldigt bra. Jag tycker om att skriva, och jag tycker om att leka med ord. Det är väl det som är friheten med en egen blogg - man kan, och får, faktiskt skriva precis vad man vill, utan att någon kan göra någonting åt det. Här kan jag leka med ord om jag vill, jag kan skriva massa nonsens eller något långt, kvasifilosifiskt och alldeles för flummigt för att ens jag ska förstå vad jag själv har skrivit.
Jag tror detta räcker för nu. Men jag återigen säga att det känns ganska fint att vara tillbaka. För jag tror faktiskt att jag är tillbaka på riktigt den här gången - jag vill i alla fall tro det. Jag har i alla fall mycket att skriva om känns det som, anekdoter från mitt läsår som både musikstuderande och som anställd musiker lär kunna läggas på hög efter varandra. Såvida minnet är med mig tillräckligt.
Men detta får räcka för nu. Mer skrivande kommer. Det lovar jag.
